Tvätten fick ett i huvudsak gott mottagande av kritikerna även om flera ställde sig tveksamma till filmens humor och förmåga att fånga barns uppmärksamhet. Andra applåderade att man försökte göra en annorlunda barnfilm och samtidigt behandla ett allvarligt ämne, barnomhändertagande.
Margareta Norlin, Chaplin: "Allt är stiliserat och konstruerat: dialog, skådespeleri, scenografi, musik.
Det enda som bryter det distanserade berättarsättet är barnets smärta i några scener ¿ den går ut rå och rak som ett knytnävsslag mot publiken
Men mest är filmen ett skillingtryck, sett genom komikens glasögon. Och med en rejäl brakskit mot den väluppfostrade och goda smaken. (-)
Som vuxen skrattar man hjärtligt åt medelklassens parodierade förfining, bestående av eländigt pianoklink, en överlastad inredning och att klä ut sig till middagen. Min erfarenhet av barns reaktioner får mig dock att förmoda att barnen inte kommer att skratta lika hjärtligt.
I barns ögon kan nämligen inte vuxna parodieras, vilket kunde stämma till eftertanke. Jag är säker på att de i stället med stor upprördhet kommer att höra doktor Bloms överhetsfasoner och tycka att det är precis verklighetstroget och tragiskt: 'Jag har mina befogenheter. Trots upprepade varningar har ni inte förändrat er!'
Å andra sidan har barn en hel del fysisk humor att gotta sig åt i den här filmen."
Eva af Geijerstam, DN: "Det är framför allt som motbilder till den "normala" barnkulturen Tvätten har sin funktion. Den har och utövar skamlöst sin förmåga att få densamma att framstå som hopplöst försagd och idyllisk.
Hos Alexandersson/De Geer hoppar inga halta bokhållare, eller ska man säga att det är just vad det gör.
Några officiösa hederstecken för insatser på barnkulturens område kommer de nog aldrig att få. Däremot är behovet av nerfostran i deras anarkistiska tappning stort och fnittrande upplyftande.
Detta sagt även med reservationen att Tvätten bäst lämpar sig för de ännu inte frälsta. Vi andra vill nog ha ännu mer frigörande grepp."
Anders Ahlberg, Expr: "För en vuxen är det lätt att se överdrifterna och bli fascinerad av filmens underliga scenerier. Men för ett barn är det som händer lilla Lisa skrämmande: att slitas från mamma och hållas i fängelse.
Rent filmiskt är Tvätten ett mästerstycke. Scenerierna är underbara, Carl Johan De Geers kameraarbete likaså. Det är så skönt att se en film med långa, sammanhållna tagningar, med en klippning som är motsatsen till videorullarnas hetspuls.
Därtill har Krister Broberg gjort musik som med absolut gehör stöder handlingen och bilderna."
Svenska Dagbladets David Grossman, som varit hejdlöst road av Alexanderssons och De Geers TV-serier, tyckte dock inte att Tvätten var så lyckad: "Men redan efter tio minuter av filmen inser jag att Alexandersson & De Geer inte behärskar långfilmsformatet och att de tagit sig vatten över huvudet i ett försök att tänja ut ett manus som lämpar sig bättre till ett halvtimmesavsnitt på TV. (-)
Problemet är dock att barnomhändertagande är ett allvarligt ämne som innehåller en hel del tragik och elände. Skall man göra komedi med tragisk underton krävs det finess och känslighet, som till exempel Charlie Chaplin ger prov på i Chaplins pojke.
Alexandersson & De Geer tycks helt sakna den känslan. Den ensamma förtvivlade modern (Julia Hede) framstår som patetisk, fröken Blüchner (Thomas Lundqvist) blir enbart en löjlig "drag"-figur och doktor Blom är trots Mats G. Bengtssons talang bara ännu en variant av "Hilding" i Tårtan.
Håkan Alexandersson vill inte kategorisera Tvätten som enbart en barnfilm men Folkets Bio bjöd i samband med pressvisningen en del lågstadiebarn till biografen. Att döma av deras reaktioner försvann koncentrationen redan efter en halvtimme och de få skratten kunde lätt räknas på ena handens fingrar."
Den smått absurda Tvätten orsakade en hel del förvirring bland recensenter och biobesökare (den premiärvisades endast i Stockholm och Göteborg).
Filmen bröt radikalt mot den konvention som hör barnfilmen till, bl a genom att behandla ett allvarligt ämne ¿ omhändertagande av barn ¿ utan att vara realistisk. Samtidigt är Tvätten genreöverskridande i sin blandning av fars, skillingtryck, melodram, socialrealism och surrealism, och blir på detta sätt en närmast avantgardistisk barnfilm. Till detta bidrar också den konsekvent drivna stiliseringen, inte minst i de scenografiska detaljerna, samt rollfördelningen, där den gänglige Thomas Lundqvist spelar Velma Blüchner och Mats G Bengtsson agerar både doktor Blom och luffaren Bill.
Tvätten var Håkan Alexanderssons (f 1940) debut som spelfilmsregissör. Samarbetet mellan honom och Carl Johan De Geer (f 1938) var dock betydligt äldre. Med bakgrund i Konstfackskolan i Stockholm hade de båda sysslat med film sedan slutet av 1950-talet. Deras TV-serier för barn, Tårtan (1972), Doktor Krall (1974) och Privatdetektiven Kant (1983), hade väckt uppståndelse, förfäran, undran och beundran. Vuxenpubliken delade upp sig i två läger ¿ de som älskade och de som hatade deras bisarra humor.
Inspelningen ägde rum i Meyer-ateljéerna på Västmannagatan 81 i Stockholm, där Alexandersson och De Geer spelat in sina filmer alltsedan Privatdetektiven Kant. Lokalerna inhyste tidigare Meyers konstgjuteri.
Manuskript: scenario, två versioner.
Program och reklamtryck på svenska.
Affischer: 1 motiv.
Stillbilder: sv/v.
Kopia av censurkort.
Kopia av Musikförteckning från STIM.
PR-material på svenska och engelska. Artiklar i samband med biografpremiären och TV-visningen 19.12.1985.
Recensioner 13.10.1985:
AB/Björn Samuelsson (16.10.1985), Barnfilmrutan/Maya Teréus (nr 111/1985), Chaplin/Margareta Norlin (nr 291/1985), DN/Eva af Geijerstam, Expr/Anders Ahlberg (17.10.1985), GP/Bo Ludvigsson (18.11.1985), SvD/David Grossman