"Biljett till paradiset" fick överlag ett mycket negativt mottagande. Staffan Tjerneld i Expressen ifrågasatte t.ex. om regissören Arne Mattsson verkligen varit med vid inspelningen.
Vad man annars främst vände sig emot var manuskriptets torftighet. Staffan Tjerneld frågade:
"Har manuskriptet blåst ut genom ett fönster och bara delvis kunnat återfinnas? Eller har man tappat rullarna vid klippningen? Eller är det hela ett hemskt återfall i svensk 30-talsfilm, då dagens manusblad anlände från restaurang Anglais först vid lunchdags?"
Robin Hood i Stockholms-Tidningen skrev bl.a. följande:
"Sif Ruud: - Och så var vi i Konstantinopel ... Och såg minareterna och en bönutropare.
Sigge Fõst: - Ropar dom ut bönorna i Konstantinopel? Jag trodde dom höll dom inlåsta i harem.
Detta är ett prov på dialog och ton i "Biljett till paradiset", nyaste svenska filmen, författad av Stig Ahlgren, Kerstin Bernadotte m.fl. De har ansträngt sig att vara "folkliga", och nog har det blivit "folkligt" så det förslår.
Förr menades med "folklig" Åsa-Nisse och andra nissar som tuggade snus och drack pilsner. Nu har "folket" fått standard, far till Italien och andra exotiska länder på semester, faller för tenorsjungande gigolor, och dricker chianti.
Det är detta tema filmen bygger på - eller lätt snuddar vid men man hade väntat mera av Stig Ahlgren. Han kunde ha skämtat med det, ironiserat över det, parodierat och drivit. Hållit intelligent distans till det.
Men det har han inte gjort. Han rör sig som fisken i vattnet i det vulgära sällskapet och förefaller att trivas. Vad han åstadkommit är nattstånden 30-talspilsner slagen på chiantibutelj."
Det enda i filmen som vann recensenternas bevågenhet var skådespelarna, man prisade Christina Schollin, Lars Ekborg och Per Oscarsson. Robin Hood beskrev deras insatser på följande sätt:
"Vid sidan om det vulgära manuskriptet utspelas här liksom en annan liten film, nätt och ren. Triangeln Lars Ekborg, Christina Schollin och Per Oscarsson utvecklar så mycken fräsch och fin talang, att de hade varit värda en värdigare inramning."
Lill i Svenska Dagbladet delade den uppfattningen:
"Till de oomtvisteliga glädjeämnena hör emellertid Per Oscarssons framtoning som den italienske trädgårdsdrängenchauffören, gestikulerande, solig, amorös och allmänt dillig, Christina Schollins gulliga uppenbarelse som Pyret och Lars Ekborgs komiskt troskyldige Niklas, den blågule svensken som måste träffa sin gullflicka i Italien för att vakna till insikt om hennes 18 karat."
Enligt produktionsuppgifter från Europa Film, som citeras i Staffan Tjernelds recension i Expressen den 31.3.1962, är Kerstin Ekman medförfattare till manus. I andra uppgifter förekommer endast namnen Ahlgren och Bernadotte.
Filmen torde ha inspirerats av det faktum att svenska sällskapsresor söderut vid denna tid börjat ta fart. I början av 1960-talet var Italien troligen ännu det populäraste reselandet, av gammal tradition, medan intresset så småningom av ekonomiska skäl, försköts till framför allt spanska resmål. Vid början av 60-talet var massturismen söderut ännu inte utvecklad, sedermera kom expansionen mycket snabbt. Filmen är, framgår det av produktionsuppgifterna, inspelad nära Riva del Sole, där RESO 1958-1960 byggde egen semesteranläggning.
Scriptamanuskript ca 140 s. Programblad. Affisch 70 x 100. Fotografier i färg. Tecknade vinjetter. Vit titeltext mot blå bakgrund. Stillbilder: några enstaka. Kopia av censurkort 98.905. Diarienr 492/62. Kopia av Musikförteckning från STIM och kontrollrapport från musikförläggaren Felix Stahl. Recensioner 31.3.1962: AB/ Hans Fridlund, DN/ Jörn Donner, Expr/ Staffan Tjerneld, StT/ Robin Hood, SvD/ Lill.
JD/BN