Kritikerna var tämligen eniga om Troll. De hittade goda, lekfulla infall men också krampaktighet i krumsprången.
Chaplin (Lars G Thelestam): "Jag tycker Troll är en väldigt rolig film. Den har inte riktigt samma värme som Lyckliga skitar och den är kanske en smula medvetet politiskt ansvarslös ('jag tyckte svart var vackrast'), men där finns under den allmänna komeditonen den emotionella komplikationen mellan Maja och Richard, som aldrig verkar ointressant.
Den lyckade komiken består i det ständigt oväntade, och det faktum att handlingen alltid är originell tjänar också till att överbrygga eventuella longörer, så att man faktiskt aldrig hinner ha tråkigt. (-)
Troll är, tycker jag, den avgjort mest stimulerande filmen i år av Sveriges fyra mest etablerade regissörer: Bergman, Widerberg, Troell och Sjöman. Den lever väldigt mycket på de skickliga skådespelarna, som ofta producerar en äkta, positiv buskiskomik som känns nästan 'finsk' (om inte uttrycket uppfattas som alltför anspråksfullt coming from a fin). Obs! jag gillar alltså finsk humor -- och åtminstone Frej Lindqvist känner till den i praktiken.
Naturligtvis kan det bli snett och överspelat ibland, som t ex Ahlstedt-Ternströms exteriöra pälssekvens, som verkar att vara hämtad ur en helt annan film. Men våga är vinna och den helt suveräna Rigolettosekvensen förlåter det mesta. Tack Operan!
Bildlösningarna är ofta roliga, som t ex den klassiska inklippsbilden av brasan, som plötsligt visar sig innehålla en spelscen, eller den i enbildssceneri lösta utväxlingen av trosor! Däremot förefaller det som om Super 16-tekniken tvingat Sjöman att arbeta mera med närbilder än tidigare. Det är nog dags att börja ifrågasätta RuneScopens förträfflighet en smula. Åtminstone den kopia jag såg på såpass små dukar som Cinema och Grand 1 i Stockholm uppvisar viss oskärpa i helbilder och stundom 'kokar' färgen betänkligt."
GP (Monika Tunbäck-Hanson): "Det finns en kärleksfull och varm ton i filmen, ett gott, bullrande humör som försonar mycket och tröttar en del. Sjöman gör alldeles rätt när han försöker bryta udden av allt detta gravallvarliga mässande i sexualupplysningsfilmerna. Han försöker visa att samliv handlar om kärlek och inte om sexualatletiska uppvisningar. Kärlek kan vara nog så trassligt och människor förfärligt valhänta i det nära umgänget -- det är också om detta han försöker berätta, utan att predika.
Genom sitt val av skådespelare skjuter han in sig på en annan myt: den om att vackra människor, unga människor är de lyckliga individerna. Ingen är särskilt snarfager här, många är runda om magen, feta om baken. De ser m a o ut som de flesta av oss gör. Detta för ner filmen på ett vardagligt plan, långt bortom glamourens och annonsvärldens kyliga himmelriken. Också det är bra. Att Troll som helhet inte blivit den åsyftade ironiska farsen över porr- och upplysningsfilmerna beror på det svåra i detta företag. Inte bara Sjöman, utan också skådespelare som Börje Ahlstedt är för tungfotad för att överallt få fram den lätta, lekfulla touchen. Skall man driva med porr med hjälp av porr så hamnar man lätt där -- i porren.
Som nästan alltid, när det gällt Sjömans sexuella utflykter på film, finns det scener som låtit tala om sig innan filmen nått publiken. I det här fallet gäller det en scen i en stor säng, där Stockholms operaartister sjunger den berömda kvartetten ur Rigoletto.
Ingen kan väl säga annat än att de sjunger bra. Inte heller finner jag det anstötligt att se dem avklädda inpå den bara, skröpliga kroppen. Men är det roligt? Ja, skämt kan man förstås ha olika uppfattningar om. Men jag kan inte se annat än att skämtet faller gnaska platt och scenen till slut blir sin egen parodi. (-)
Att moralisera kring Troll vore att ta den alltför högtidligt. Troll är inte en film som gör sig märkvärdig och den är mer lycklig än den är helt lyckad."
SvD (Hans Schiller): "Eftersom Troll är en film av Vilgot Sjöman så blir det också en film som vill driva bort sexuella tabun, de få som nu finns kvar. Och när även detta fåtal tagit slut skapar Sjöman nya som han kan riva ned, exempelvis genom att låta några av Operans stöttepelare sjunga kvartetten ur Rigoletto i en gruppsexsäng.
Troll är en film som verkar vara och är uppbyggd kring plötsliga infall och uppslag av de i filmen inblandade och det ger den en naturlig friskhet och de fyra skådespelarna i centrum får många tillfällen att visa upp sin begåvning i komedifacket, men den fria inspirationen har också nackdelar. Troll känns ofta stationerad långt från verkligheten, även om de flesta infall och scener är relaterade till den, mest beroende på att den form som skall vara enhetlig känns så löslig och avlägsen. Många scener är absurt roliga, men den helhet som bildas känns alltför avlägsen för att vara träffande och inte tillräckligt självständig för att kunna bilda sin egen komediram.
Sjöman borde nog ha fortsatt sin utveckling som komediregissör i enlighet med den samhällskritiska modell han skapade med Lyckliga skitar, för även om Troll stundtals är rolig och som helhet sevärd så är den tyvärr ingen anmärkningsvärd filmupplevelse."

I samband med premiären på Troll intervjuades Vilgot Sjöman, Solveig Ternström, Frej Lindqvist och Margaretha Byström av Ingrid Hansson i Skånska Dagbladet (3.11.1971). Den första frågan är riktad till Sjöman:
"Du har ofta deklarerat att du från början var puritan i sexfrågor. I dagboken 'Jag var nyfiken' talar du om dig själv som en voyeur med skuldkänslor. Är dina filmer och böcker ditt eget psykodrama?
-- Ja, Nyfikenfilmerna var det. Mycket lärorikt men också en svår period för dom som blev inblandade i det. Jag har fått en oerhörd respekt för psykodramat.
Om man vill, kan man göra en freudiansk halvtolkning i Troll om sexualskräck och katharsis. Är det en sjömansk nypuritanism eller bara driver du med oss?
-- Deras förhållande är ju en maktkamp, som hon sedan ger upp. Poängen är ju att vi ska garva hela tiden. Det är ju fars. Jag har verkligen bökat i den puritanska surdegen. Menar du, att jag skulle ha gått varvet runt?
Du har velat chockera, slå en bräsch för fördomarna, provocera. Det är du som slitit bort lakanet i filmsängen. Är det inte ett slags omvänd moralism?
-- (Skratt) Jodå . . .
Troll är ett grupparbetet. Vad vill ni ha sagt med er film?
Solveig Ternström:
-- För mig handlar det om könsroller. Kampen mellan kvinna och man. En modern Lysistrate i en farssituation.
-- Vi har gjort en utflykt i den poetiska farsen. Vi berättar om två människor som går omkring i kramp och efter en inbördes maktkamp slutligen ger sig hän, säger Sjöman.
Hur kom ni på att de dör, om de har samlag?
-- Jag tyckte det var en komisk idé. Den är jätteskön, därför den är så orimlig. Pånyttfödelsen? Där ligger vår moralitet.
Hur har ni arbetat fram manuskriptet?
Frej Lindqvist:
-- Solveig, Vilgot och Börje träffades. Sen kom jag och Margaretha in i bilden. På Vilgots idéer har vi spelat fram ett manus. Vi har liksom gått bakvägen. Det är jobbigt som satan, men väldigt tryggt. Som skådespelare slås man ur en viss oskuldsfull situation, att ta del av hela apparaten. Det betyder större ansvar. Kusligt men befriande.
Margaretha Byström:
-- Vi har spelat in Troll på lediga stunder. Vi har alla satsat vårt arbete i den här filmen. Dessutom har Vilgot satsat 250 000."

Visningskopia: SFI. Manuskript: dialoglista på engelska. Programblad. Program på engelska och tyska. Affischer: två i normalformat (varav en polsk), en mindre. Stillbilder: 19 (s/v), 1 set (f), 3 (dia). Kopia av censurkort 110.422. Kopia av Musikförteckning från STIM. Artiklar. Artikelserie om inspelningen av Vilgot Sjöman, "Troll-dunk". Intervjuer. Kolumner. Debattinlägg. Notiser. Reklammaterial. Reklammaterial på engelska. SFI-material. Pressmaterial. Recensioner. Recensioner på danska, engelska och tyska. Klippbok. Recensioner 26.10.1971: AB / Jurgen, Schildt Arbetet / Sven E, Olsson DN / Hans!erik, Hjertén Expr / Lasse, Bergström GHT / Sverker, Andréason GP / Monika, Tunbäck-Hanson GT / Ulla, Swedberg KvP / Bertil, Behring / (2.11.1971) SDS / Jan, Aghed / (2.11.1971) SvD / Hans, Schiller Chaplin / Lars G, Thelestam Filmrutan / Lars, Olsson Vi / Carl-Eric, Nordberg BHg