"Gena Rowlands spelar huvudrollen. Den tonar fram som ett primalskrik och ser ut som 145 minuters mental och energiladdad striptease.
Det är skickligt gjort: men är det mera? Är filmen mera? Får vi över huvud taget grepp om kvinnoporträttet och dess betingelser? Blir det "djupt" bara därför att det antyds att det är "djupt"? Fordrar inte djupet några andra och mera heltäckande illustrationer? Är det inte en Bette Davis-roll där naturalismen och den gungande plastiken fått ersätta stiliseringen och falsettrösten och ögonrullningen?
Det är naturligtvis möjligt att jag såg fel.
I så fall ska erkännas att jag hade det tämligen långtråkigt medan jag gjorde det." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Cassavetes vill förmodligen säga något om det åldersfixerade samhällets helvete. Men bara stundtals spelar han med öppna kort. När så att säga patiensen är lagd framträder bilder av en kvinna vars dilemma är hennes bilogiska ålder, inte hennes sociala sammanhang.
För mig går patienten alltså inte ut. Men det var underhållande att lägga den, och andra kan måhända tillämpa andra regler och nå ett bättre resultat." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Det är, som ofta hos Cassavetes, en film utan finritningar, med fritt svävande scener som är mirakulöst direkta eller fyllda av hemligheter. Men den avviker från hans vanliga linje: PREMIÄRKVÄLLEN utspelar sig på tunn realistisk is och får mer ses som en kärleksförklaring till fru Rowlands och Cassavetes egna fria konster än som en djupetsad anatomistudie av livet kring en amerikansk teateruppsättning.
Den kräver därför lite mer tålamod än mästerverk som EN KVINNA UNDER PÅVERKAN och FACES, men få filmskapare är ju mer värda sådana ansträngningar än John Cassavetes." Lasse Bergström i Expressen

"John Cassavetes har med PREMIÄRKVÄLLEN gjort en film som på ett tacksamt sätt avviker från den modevåg där religiöst hokus-pokus och traditionell amerikansk framgångsmyt, klädd i bilder om självförverkligande, är bärande ingredienser. Han har gjort en film som ligger nära oss själva och som ni inte skall missa." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

VARIETY CCLXXXIX/8, Dec 28, 77, p. 14