""King of Comedy" är en enkel men ändå ganska innehållsrik film. En lite ångestladdad komedi om människors ensamhet och drömmar i en galen värld, där till och med brottslingarna gör succé i underhållningsbranschen.
Och själv ingen dålig underhållning, för den delen." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

""King of Comedy" är en underhållande och skrämmande film om showvärld och idolskap. Robert de Niro, Martin Scorseses ständige medarbetare, skapar med förödande energi Rupert Pupkin. Jerry Lewis gör ett stramt, återhållet porträtt av den store Jerry Langford. Debutanten Sandra Bernhard spelar med åtskillig glöd en ung kvinna som också jagar Langford." Bernt Eklund i Expressen

"Scorsese håller sig på avstånd, vräker sig inte in i Rupert Pupkin. Det grepp som han använder i början av "Drömklipp" försvinner. Då är vi mitt i Pupkins förvirrade värld där vi mitt i repliken ser honom stå och resonera med en vägg. Samtalspartnern är inbillningsteater.
Men ju striktare berättandet blir, ddesto segare blir det också. Och efter halva filmen har vi effektivt itutats så många "terrific", "Wonderful", "great", "nice talking to you" -- alla dessa tomma uttryck med vidföljande leenden -- att öronen kroknar.
Som vanligt är de Niro lika strålande inkrökt, här med ett självbelåtet flin och kontrastens vädjande svängande armar. Jerry Lewis är magsur, vilket möjligen är en prestation.
Berömmelse till varje pris. Bättre vara kung för en dag än ett pucko hela livet. Men varför?
Klättraren Pupkins gnälliga mamma och löjliga uppväxt räcker inte som förklaring. Men för en amerikan räcker det kanske. Där uppåt-framåt är ett livsideal." Marie Olofsson i Stockholms Tidningen

"Ännu en gång har Scorsese blottlagt vårt sekels myter om framgång och frälsning. Som vanligt har han gjort det på ett närmast övertydligt vis genom att låta sina gestalter vandra bortom den gräns som för vanliga människor, dvs alla dem som aldrig blir världsmästare i någonting, skiljer naturligt ambition från monoman besatthet. Hans hjältar, och det är hjältar i en tid som inte längre har plats för sådana som hans filmer analyserar, följer ensliga ledstjärnor. En mindre betydande regissör än Scorsese skulle ha hamnat i parodin eller i satiren i stället för att klarlägga några av de kollektiva drömmar som håller samman vår civilisation.
Denna "mytografiska" aspekt tillåts emellertid aldrig att stoppa det dramatiska skeendet. Scorsese berättar en historia och låter de mytiska aspeketernas växa fram ur den att ha gått den motsatta vägen skulle ha resulterat i didaktiska och livlösa pekpinnar, inte i storartade filmer. Den enda scen som snuddar vid det tråkiga är faktiskt den där Pupkin framförs i full frihet och inför hela det amerikanska folket får visa vilken dålig komiker han är. Denna sekvens är emellertid dramatiskt nödvändig och kan inte förkortas.
Martin Scorsese är med sina filmer i färd att skriva en bit av vår tids mentala historia men när han gör det skapar han på samma gång utmärkt underhållning och väsentliga konstverk." Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet

MONTHLY FILM BULLETIN L/593, June 83, p. 150-151 VARIETY CCCX/2, Feb 9, 83, p. 19