Rose (1979)

Slutet av 1960-talet. Rockstjärnan Rose berättar för sin manager Rudge att hon ämnar ta ett sabbatsår. Han svarar med att hota stämma henne för kontraktsbrott. Efter en konsert i New York flyger de båda i heli!kopter ner för att möta countrysångaren Billy Ray. Rose förödmjukas av Billy Ray när han talar om att han inte vill att Rose ska sjunga hans sånger. Hon flyr från mötet och hamnar i en bil körd av Houston Dyer. De två ger sig av till en dragklubb i New York och senare hamnar de i samma säng. Nästa dag kommer hon fem timmar för sent till grammofonstudion och har ett gräl med Rudge. Houston gör sällskap med Rose på en biltur söderut, som ska avslutas med en konsert i Roses hemstad i Florida. Han blir förskräckt när han finner Rose i armarna på en kvinna, Sarah, som tycks vara hennes f d älskarinna och han ger sig av. Efter ytterligare ett gräl med Rudge avskedas Rose strax före konserten. Houston återvänder och han och Rose ger sig av mot Mexiko. På vägen dit stannar de vid den klubb där Rose uppträdde för första gången. Ett bråk utbryter medan Rose sjunger och hon anklagar Houston för att ha orsakat det. Han lämnar henne. Rudge, som bara bluffade, tar Rose tillbaka till konserten, vilken hon börjar -- nu hög på heroin -- innan hon helt kollapsar.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Sentimentet flödar i takt med de whiskyslattar som i en aldrig sinande ström rinner nerför Rosens strupe men så ska det ju vara i de här gamla sagorna och jag tycker nog att herr Rydell oftast lyckas hejda sig i tid.

Filmen om The Rose vore naturligtvis en komplett omöjlighet, att inte säga otänkbarhet, utan Bette Midler.

Med denna obändiga naturkraft i titelrollen blir filmen, om inte ett mästerverk så i alla fall nåt som är mer än väl värt att resa sig ur TV-fåtöljen och krångla sig till biografen för." Åke Cato i Aftonbladet

"Storyns lågvattenmärke kan inte förta Bette Midlers tolkning av en rockstjärnas scenshow. Den har styrkan av en adrenalinkick som bäst, en fullfjädrad rockbluesvariant. Trots ett tamt och efter rockmått halvdåligt band bakom sig.

Filmen blundar inte för att rockmusik är affärer på hög nivå, stjärnorna investeringsobjekt och hela cirkusen en lång vandring mot den totala självhävdelsen. Porträttet av den narcissistiska rockstjärnan Rose har också den sidan som gör filmen till lite mer än spekulatioan i en världsartist. Fast gränsen är flytande." Thore Soneson i Dagens Nyheter

"Bäst går det förstås när miss Midler får tillfälle att spela ut hela sitt glatt burleska och vulgära register i miljöer som passar henne, t ex en dragshowklubb eller ett herrbadhus. Två glädjeämen på herrsidan finns; Frederic Forrest som en originell älskartyp i cowboyhatt och Alan Bates som ytligt gullig engelsman med skoningslöst stål inuti.

Och "Rose", vem är hon? En produkt av manlig sentimentalitet, misstänker jag. Kvinnan som bjussar på allt, horan som älskar alla sina kunder. Sångerskan som inte är den proffsiga artisten. Utan "menar" allt hon sjunger, och därför måste dö.

Sorgligt, men inkomstbringande." Camilla Lundberg i Expressen

"Jag hade hoppats att The Rose antingen skulle bli en bra film om Janis Joplin eller en bra film om rockbranschens baksida. Den blev varken det ena eller det andra. I stället blev den en välgjord, underhållande och lagom deprimerande "kärlekshistoria med musik" (så lyder underrubriken). I rockmiljö, och av typiskt Hollywood-snitt." Gunnar Salander i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se